Bästa biblioteksvänner!

"Väinämöinen spelade på kantele och sjöng
Berättelserna ekade till andra sidan sjön
Lönnroth råka' höra dem skrev ner dem i en bok
Kalevala heter den, läs den och bli klok"

Ur ”Finlands historia” av Sås och Kopp (öppnas i nytt fönster).

Häromdagen passerade den 28:e februari, en dag som i vårt östra grannland firas som Kalevaladagen, eller den finska kulturens dag. Dagen är en av flera finska flaggdagar som, i stället för att uppmärksamma kungliga födelse- och namnsdagar, fäster uppmärksamheten på språk, kultur och litteratur. Kanske är det något vi ska ta efter?

Eller kanske inte. De finska flaggdagarna har ju tillkommit som ett resultat av 1800-talets mödosamma nationsbygge, när en egen finländsk identitet skapades i motsats till den tidigare svenska och den dåvarande ryska överhögheten, och Kalevala-eposet var en viktig del av det nationsbygget.

Kalevala (öppnas i nytt fönster) är de muntligt traderade folksånger, runor, som den unge läkaren och allmänhumanisten Elias Lönnrot (1802 - 1884) samlade in under ett flertal resor i Karelen åren 1828 - 1835. Dessa sånger sammanställde han till eposet Kalevala som utgavs i en första version 1835. Lönnrots förord till den första utgåvan av Kalevala är daterad den 28:e februari 1835, och därifrån har Kalevaladagens datum hämtats. Dagen firades första gången vid 75-årsminnet 1910 och blev flaggdag vid Finlands självständighet 1917.

Lönnrots arbete är sprunget ur samma tidsanda som till exempel bröderna Grimms samlingar av tyska folksagor eller Asbjørnsen och Moes motsvarande arbete i Norge. Både den litterära romantiken och den gryende nationalismen skapade en vurm för det folkligt ursprungliga, och Kalevala-eposets tillskyndare såg det som ett viktigt steg i nationsbygget. Tryckningen av den första utgåvan av Kalevala bekostades till stor det av det då nygrundade Finska Litteratursällskapet, och sällskapets ordförande Johan Gabriel Linsén höll vid årsmötet 1836 ett högstämt tal då han bland annat sade ”Med dessa episka sånger i sin ägo kan Finland med uppmuntrad självkänsla lära sig att riktigt förstå sin forntid och därjämte även sin framtida andliga utveckling. Det kan säga sig självt ’även jag har en historia!’”

De stora orden till trots blev eposet ingen omedelbar försäljningssuccé, det första tryckningens 500 exemplar räckte i gott och väl tio år i bokhandeln. Däremot fick det uppmärksamhet också utanför Finlands gränser, de första översättningarna kom redan 1841, till svenska, och 1845 till franska. En anledning till den tröga spridningen i början kan ha varit att den bildade klassen fortfarande till största del var svenskspråkig, trots att många vurmade för finskan och det finska. Lönnrot själv var däremot finskspråkig, familjens svenska namn till trots, men fick sin skolgång på svenska eftersom i stort sett all utbildning i Finland var svenskspråkig vid den här tiden.

Lönnrot lät sig inte nedslås av den uteblivna rusningen till bokhandlarna, utan fortsatte sina resor för samla in runosånger. Han fotvandrade för det mesta genom både Finland, ryska Karelen och Lappland. Det resulterade så småningom i en andra version av Kalevala som kom ut 1849 och fick betydligt större genomslag. Mer om Kalevalas tillkomsthistoria kan ni läsa i Så tillkom Kalevala (öppnas i nytt fönster), och Lönnrots resor finns beskrivna genom hans många brev i boken Vandraren: Reseberättelser från Karelen 1828 - 1842 (öppnas i nytt fönster).

Men vad innehåller då detta epos? Jag ska inte ge mig på att sammanfatta hela sagan, men det kretsar kring bygden Kalevala, som skulle kunna vara ett forntida Karelen, och dess märkliga invånare, bland annat den gamle och vise runosångaren Väinämöinen, vars sånger i eposets början skapar världen, mästersmeden Ilmarinen, kvinnotjusaren Lämminkäinen och Väinämöinens sångarrival Joukahainen. I de femtio sångerna skildras deras skiftande öden och deras kamp mot häxan Louhi från det mörka landet Pohjola. Några kända stycken är Väinämöinens sångarkamp mot Joukahainen, där han vinner Joukahainens syster Aino, som dock hellre kastar sig i sjön än gifter sig med den gamle gubben, lyckokvarnen Sampo som skapas av smeden Ilmarinen och ger upphov till många strider innan den slutligen försvinner i havet, och den olycklige Kullervos tragiska levnadsöde. Ett vanligt inslag i berättelserna är också att hjältarna beger sig på friarresa till olika gårdar i och runtom Kalevala, ofta påhejade eller avrådda av sina mammor. Här samsas tragik och komik, naturskildringar och poetiska utläggningar, och ett återkommande tema är minnets och sångens identitetsskapande kraft, vilket blir särskilt tydligt i den första sångens inledningsrader:

”Vet du vad vi borde göra
vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger!
Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder
sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen,
sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan
tillrar mellan mina tänder”

Här ser vi också ett prov på eposets säregna versmått, runometern (även känd som kalevalametern). Utmärkande är de orimmade raderna med fyra betonade och fyra obetonade stavelser (eller fyra trokeér, för den som minns gymnasiets litteraturteori), och återkommande allitterationer, alltså att två eller flera ord på samma rad börjar på samma bokstav. Versmåttet har varit vanligt i äldre folkdiktning i Finland och Estland. (Ordet runa är för övrigt ett inlån från skandinaviska språk, men får i dagens finska stå för all form av lyrik). Kalevala-sångerna, som de traditionellt framförts, ackompanjerades ofta på kantele, ett cittraliknande stränginstrument. En av Kalevalas sånger skildrar också hur Väinämöinen skapar den första kantelen av käken från en stor gädda.

Under senare halvan av 1800-talet och framåt, under det finska kulturella nationsbygget, var Kalevala en viktig inspirationskälla. Konstnären Akseli Gallen-Kallela hämtade många motiv ur eposet, till exempel hans berömda Aino-triptyk som får illustrera denna text. Där skildas i tre bilder hur flickan Aino hellre kastar sig i sjön än gifter sig med gamle Väinämöinen. Hon återkommer senare i sångerna som ett slags sjöväsen, men fortsätter att gäcka den gamle gubben. Kompositören Jean Sibelius skildrade det tragiske Kullervos öde i Kullervo-sviten. Och på litteraturens område skrev Juhana Henrik Erkkos dramerna Aino och Kullervo efter Kalevalas berättelser. Kalevala fick också en efterföljare i det estniska nationaleposet Kalevipoeg, som sammanställdes av Friedrich Reinhold Kreutzwald av estniska folksånger, tydligt inspirerad av Lönnrots arbete.

Men hur är det med Kalevalas äkthet? Återger innehåller verkligen de muntligt traderade berättelser som Lönnrot fick höra under sina vandringar, eller kan man inte tänka sig att han i sann romantisk anda bestämde sig för att bättra på sägnerna lite, och skrev det mesta själv? Det saknas ju inte sådana exempel i litteraturhistorien, till exempel Ossians sånger, som den skotske författaren James Macpherson påstod sig ha samlat in och översatt från äldre keltiska ballader, men i själva verket var skrivna av Macphersons egen hand. Till en början ansågs också Kalevala vara ett så gott som fullständigt epos som bevaras muntligt och i stort sett bara skrivits ned av Lönnrot, en uppfattning som senare forskare ifrågasatte.

Så hur var det då? Jo, tack vare att Lönnrot var ordentlig och sparade sitt källmaterial så har Kalevalaforskarna, främst Julius Krohn och hans son Kaarle som avslutade faderns arbete med publikationen ”Kalevalan runojen historia” (Kalevala-runornas historia 1903 - 1910), lyckats utröna hur det låg till. Lönnrot samlade visserligen in ett stort material av runosånger under sina resor, men ingen av de insamlade styckena var i närheten av lika stort som eposet i sin helhet, de längsta var cirka 450 versrader medan hela Kalevala uppgår till över 22 000. Dessutom var många insamlade sånger varianter på samma historia som Lönnrot sammanfogade till en. Lönnrot var inte heller den första som intresserade sig för figurerna och motiven i det som skulle bli Kalevala, tidigare språk- och folklivsforskare hade samlat in och publicerat sånger där bland annat Väinämöinen spelade en huvudroll. Ordningsföljden och sammanfogandet av sångerna är också Lönnrots verk, men verket vilar ändå på en tillräckligt stark grund av muntligt folkligt berättande för att det ska kunna kallas ett verkligt nationalepos.

Så hur kan vi ta del av denna genom romantiken, nationalismen och folklivsforskningen förmedlade folkdiktning från vårt östra grannland idag? Jo, Kalevala finns att tillgå i ett flertal översättningar, den senaste av Lars och Mats Huldén från 1999 (öppnas i nytt fönster), utgiven av Atlantis förlag. Den finlandssvenska skådespelerskan Birgitta Ulfsson gjorde en inläsning av delar av texterna som sändes i radio under Finlands jubileumsår 2017, samma år som hon gick bort. Tyvärr verkar inspelningarna inte ligga kvar på Sveriges Radios hemsida, men de kanske finns att hitta någonstans. Och för den som vill ha en lite kortare version så kan jag rekommendera Kalevala för lata (öppnas i nytt fönster) av Anders Larsson. Här kan vi på något färre än 22 000 versrader ta del av berättelsen, stundtals försedd med halsbrytande anakronismer och bitvis brutalt sammanfattad, men för det mesta trogen både versmåttet, karaktärerna och eposets anda. Så jag avslutar dessa betraktelser med några Kalevala-rader av senare datum som garanterat inte återfinns i Lönnrots bevarade källmaterial:

Och i Kalevala, som var
bygdens själva nav och navel
sammanstrålade en mångfald
morska män och sturska damer
eneviga småviltsjägare och sega storgodsbönder
kompetenta kvinnotjusare och suveräna smeder.
Men där bodde också vanligt
folk med brister och förtjänster.

Och där levde de och levde
som nu människor brukar leva
lugnt och strävsamt för de mesta
friskt och vågat mellan varven.
Kanske inte livet var nån
lottovinst men de var dagligt,
ena dagen var det vår och
sådd och plöjning på programmet,
andra dagen var det kanske
strul med nån i puberteten."

Ur Kalevala för lata av Anders Larsson.