Vill ni kika på tolkningar av träd som förhöjer och ger en glimt av sagans skimmer ska ni passera Thielska Galleriet där alster av Oskar Bergman (1879 - 1963) nu visas upp. Han kunde konsten att fånga ett träd på ett behagfullt sätt. I dagstidningarnas recensioner kan man läsa att ingen som Bergman kunnat gestalta träd lika själfullt och hur hans naturbilder skänker glädje och frid.

Ett träd till mänskans glädje, för fågeln att sjunga i,

ett träd för mat och värme, för barnen att gunga i.

Din krona ger ro och styrka åt jord och mognande säd,

ja, så ska människan åter plantera sitt eget träd.

Mats Paulson (1938 - 2021)

Träd har genom sina stabilt förankrade rötter i jorden varit människans återkommande tröstare och förtrogna. De står stadigt, vi vet var vi har dem och de väntar på oss där. I deras skugga finner vi ro och svalka; i dess bark ristar de älskande in sina namn, från deras grenar plockas goda frukter och av dem får vi det ovärderliga trämaterialet. Det är genom träden vi hoppas på våren och ser den födas fram. I Astrid Lindgrens Spelar min lind, sjunger min näktergal (öppnas i nytt fönster) från 1984 blev det den lilla föräldralösa flickan Malins hela hopp och glädje att leva för det frö hon planterat i väntan på trädet som skulle skänka skönhet och frid i den grå vardagen i fattighuset.

Ett träd har en symbolisk stark roll i både hedniska och bibliska skapelseberättelserna genom det frestande i Edens lustgård och det evigt lövklädda världsträdet Yggdrasil, asken som i fornnordisk mytologi sägs förgrena ut sig ut till tre världar och omfatta allt. I verkligheten är asken det träd som står kalt under längst tid på året då det är sist ut i lövsprickningen och fäller sina blad tidigt. Asken värdesätts för sina träegenskaper: virket är lätt, hårt och segt, vilket gjort det omtyckt att använda framför andra träd till t. ex instrument, redskap och inredning av bilar. Inte överraskande byggde vikingarna sina skepp av askträ.

På senare år har det lagts särskilt fokus på trädens unika egenskaper som levande organismer med nästintill förmänskligande egenskaper där det finns ett socialt samspel dem sinsemellan. Det har visat sig att de inte lever i en darwinistisk anda, där den starke slår ut den svaga. Nej, de hjälper varandra att växa utefter sina olika behov och förutsättningar för den gemensamma nyttan i skogen. Den tyske jägmästaren Peter Wohlleben har i två naturinriktade verk, Trädens hemliga liv (öppnas i nytt fönster) från 2016 och Skogen: en bruksanvisning (öppnas i nytt fönster) från 2018 beskrivit det väsenslika med träden och hur de kommunicerar med varandra.

Skogsvaktare Wohlleben, som själv basar för en bokskog i Hümmel där han flitigt guidar runt och lär upp i skogsvård, anses vara en ”osentimental naturromantiker”. Genom faktabaserade iakttagelser påvisar han trädens unika förmågor på gränsen till mystik. Han lyfter fram träden som goda föredömen i att till exempel åldras med värdighet: ett träd höjs i värde ju fler årsringar den får och beundras för sin ålderdom. Kanske är det härifrån vi fått inspiration till det vackra ordet ”årsrik”, i stället för att bara ses som ”gammal”. Ju fler år en människa bär på, ju större tyngd, tillväxt och värdighet kan det faktiskt skänka – som träden så fint representerar.

Samma anda finner vi i boken Allt jag lärt mig av träden (öppnas i nytt fönster) från 2022 skriven av skogsforskaren Suzanne Simard. Hon menar att det inte främst handlar om hur VI ska rädda träden, utan hur DE kan rädda oss genom sitt vidsträckta avancerade språk. Boken är en självbiografi om en fascinerande uppväxt i en mansdominerad skogshuggarfamilj i Kanada. Där härskade en patriarkal ordning som författarinnan behövt förhålla sig till och ur detta utvecklade en vetgirighet som landade i en professur i skogsekologi vid British Colombias University. Skogsbruk är en maskulint präglad syssla, men vår egen Kerstin Ekman har i sin bok Herrarna i skogen (öppnas i nytt fönster) från 2007 vackert vävt in allt mytiskt och kulturhistoriskt som hon genom skogen lärt och fått upp ögonen för, delvis genom de många ”herrar” som gjort henne sällskap ute i naturen.

Träd: en vandring i svenska skogen (öppnas i nytt fönster) från 2018 av Gunnar Wetterberg behandlar även den samspelet mellan träd och människa, men med mer ekonomiska och nyttobaserade perspektiv än föregående titlar. Träden står som en resurs i fråga om virke och massaindustrin för att bli en del i historien om hur män med makt skapat sig förmögenheter genom dem som t ex träpatroner och ”tändstickskungar”.

För hur det nu är så är det fasligt otacksamt att vara träd, då den ofta får ge upp sig själv för att komma till användning på sätt som inte gynnar dess egen existens: ”Ett enda träd kan bli en miljon tändstickor och en enda tändsticka kan förstöra en miljon träd” som ordspråket säger.

Berömd är Ellen Keys ”Skymningsbrasan” ur Skönhet för alla (öppnas i nytt fönster) från 1899, där hon beskriver vedträt som ger sitt liv för att bli eld och värme till priset av sitt eget liv:

Skömade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid
den lättaste beröring falla isär med rödglödande kol, som
snart skulle kallna till en handfull aska, enda återstoden
av vad som en gång var den fina resningen av en glänsande,
vit björk. En björk som speglat sin mjälla vårgrönska i
en insjös yta; över vars vajande grenar sommarmånskenets
ljusa floder runnit; som på ängens höstdävna tuvor strött
skurar av gyllengula löv; på vars fina, av rimfrostens silver omspunna kvistar vinternattens stjärnor hängt som blåblixtrande juveler.

Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din
rikedom hindrade icke att yxan sattes till din rot, att
sågen gjorde dig till ved! Du blev »värderad» och du blev »samhällsnyttig».
Men det kostade dig ditt liv…”

Ur ”Skymningsbrasan” (1899) av Ellen Key i Skönhet för alla (öppnas i nytt fönster).

”Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag”, sägs Martin Luther framsynt ha uttryckt sig. ”Den som har planterat ett träd har inte levt förgäves” heter det också; det växande kommer att bestå och fortsätta sitt liv även efter att ”givaren är död” ur dikten ”Får jag lämna några blommor” av Nils Ferlin (öppnas i nytt fönster). Det här är anledningen till att det på mången gammal gård planterats ett ”vårdträd”, som skulle skänka välsignelse och trygghet för många generationer framåt. I trädet skulle gårdens skyddsande sätta bo och bevara kommande släkten från det onda.

Att träden har stor inverkan på våra liv, skänker oss hälsa och mening i tillvaron skriver religionshistorikern David Thurfjell om i sitt verk Granskogsfolk (öppnas i nytt fönster) från 2020. Svenskarnas verkliga hängivelse och största andliga upplevelser, enligt undersökningar och statistik, äger rum ute i det fria i katedralen som Moder Natur bjuder in oss alla till, oavsett tro eller härkomst. Det har visat sig att ett skogsbad står mycket högre på behovslistan än att besöka en organiserad sammankomst i ett heligt hus byggt av människohand. Ute i skogen frigörs tanken och kraven släpper, en närvaro och rymd infinner sig. Trädens sällskap upphöjer nuet till en större medvetenhet. Eurovision-drottningen Loreen avslöjar även hon att uttrycket i hennes vinnarnummer handlar mycket om den läkning, frihet och kärlek bara naturen kan ge. Och att allt kommer i sin rätta tid, den vissheten naturen både vilar och växer i. Årstidsväxlingarnas puls blir dess livsrytm.

Nu mitt i månaden majs rusiga våryra och den grönska som omger oss är det genom de omgivande träden vi upplever årstiden som starkast och tydligast – om vi hinner uppmärksamma, för så särdeles länge pågår inte trädens blomningstid. Blomsterskimret över körsbärsträden i Stocksunds hamnpark är redan förbi och häggen får vi andäktigt njuta av ännu en liten tid till innan blommorna måste släppa taget om grenen. Snart är även ljusen tända i kastanjen, en kort tid flammar dess kandelaber. Längre fram kommer blomstren på många träd och buskar ersättas av bär och frukter sprungna ur dem själva när de inte längre finns. I Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan (öppnas i nytt fönster) från 1914 framställs Fru Kastanjeblom och hennes uppoffrande moderlighet:

Hon anar nog, där ljus hon står

och ler i moderslycka,

att dessa käcka söner får

hon ej i famnen trycka.

När de i höstglans rida ut,

hon längesedan blommat slut!

Det vi nu ser i blom kommer i höst ha mognat till något vi får skörda frukten av. Visst är det en härlig tanke och något att se fram emot! Men däremellan ligger hela den härliga sommaren framför oss med lummiga trädkronor och susande bladverk, och nu är tiden då träden förbereder sig och bunkrar kraft för att kunna rusta lövsalarna till fest:

Det går ett träd omkring i regnet,

skyndar förbi oss i det skvalande grå.

Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet

som en koltrast i en fruktträdgård.

Ur ”Trädet och skyn” (1962) av Tomas Tranströmer (öppnas i nytt fönster). 

Publicerad: 2023-05-17

Skribent: Hanna Edsbagge